Utmattning

[Pink Velasi]

Jag gick in i väggen 2018 och har sen dess pendlat mellan att jobba och vara sjukskriven (jobben har alltid slutat i en sjukskrivning)

Känner mig trött, hjärnan känns som bomull, kan inte ta in för mycket information, klarar inte av för mycket ljud/stök omkring mig. Gråter hejdlöst i flera timmar efter jobbet och får ångest och ångestattacker.

Jag lär mig aldrig av vilka begränsningar jag har, jag vill mer än vad jag orkar och känner mig misslyckad om och om igen när ett jobb inte funkar.

Har precis gått på ett vikariat som lokalvårdare som är på fyra veckor men redan nu känns det övermäktigt, men får dåligt samvete över att ens tänka på att sjukskriva mig för det gör jag hela tiden, jag lär mig aldrig av mina tidigare försök och försätter mig i samma situation hela tiden och jag blir så trött på mig själv

Jag kommer aldrig må bra om jag inte på riktigt bromsar in och tar hjälp och sakta med hjälp av sjukvården börja t.ex arbersträna, men ändå är det så svårt för vill så mycket, har så många drömmar och mål som jag vill uppnå och känner att jag måste jobba.. alla andra klarar ju av det.

Har varit med om mycket som säkert påverkar, mobbning, övergrepp, vuxenmobbning på arbetsplatser, otrygg barndom

Finns det ens en väg för mig att gå? Känner mig ibland så trasig att ingenting fungerar för mig, fast det har ju gjort det tidigare.

Fick utmattningssyndrom blandat med depression sommaren 2018, för mig tog vägen tillbaka cirka 2 år. Jag blev friskförklarad våren 2020 och har nu jobbar snart 2 år nästan helt utan att vara sjuk. Det finns en väg tillbaka för alla att bli frisk precis som det finns en väg för alla att bli sjuk. Det är naturligt att bli sjuk om man utsätts för onormalt hård belastning, det är kroppens sätt att säga att något är fel. Det vore mer konstigt om kroppen inte sade ifrån när den inte orkar?

Låt din sjukskrivning ta den tid den behöver, så länge man tvingar kroppen att bli frisk kommer den inte bli det för det är själva tvingandet som gjorde den sjuk från första början. Man är aldrig misslyckad som person för att man inte mäktar med på grund av sjukdom. Det är just det som är karaktäristiskt för sjukdomar, sättandet av begränsningar. Titta bara på om man brutit benet, då är rörelse begränsat. Förkylning, då är smaken begränsad etc.. etc.. ibland måste man acceptera att man är sjuk för att kunna ta sig tillbaka <3

Det finns hopp, lyssna mer på din kropps signaler och mindre på dina prestationskrav så kommer du hitta tillbaka till dig själv.

<3 Kan det vara så kanske om man har haft en tuff uppväxt att man är van vid (skolad i) att liksom hoppa upp på hästen igen och har faktiskt inte någonsin fått lära sig att lyssna in sina signaler och tillåta sig själv att få vila? Har du kanske alltid fått tvingats klara dig själv och vara självständig? Om målen “ska bli nådda” så hänger det enbart på dig?

(Har ganska liknande grej själv att jag inte klarar av på fullaste allvar att sluta pressa mig själv till det yttersta).

Skickar kramar

Det verkar som att du höppar över den viktigaste biten av dom alla återhämtning.

Om du ska komma tillbaka till arbetslivet så ska du priorotera din återhämtning varje dag.

Meditera, träna de du orkar, spendera tid i naturen eller havet, träffa de vänner du får positiv energi av, skratta, vila, dra ner på social media.